Vad är det jag vill av min blogg?

Hej!

Jag har bloggat sen 2009. Och ända fram till 2014, då jag kom hem från mitt utbytesår hade jag en klar vision om vad jag vill göra, och hur. Det var lätt att blogga då. 

Nu har det varit lite svårare, då jag ännu också velat göra det, men inte riktigt vetat hur. Ska jag blogga om mitt liv och min vardag, eller är det helt tråkigt? Delar jag då för mycket av mig själv? Borde jag skriva om samhälleliga saker, eller bara ge tips till hur man har ett fint och organiserad hem? Mitt i min relativt hög tempo-vardag, har jag haft svårigheter att tänka ut vad jag egentligen vill, men så småningom har jag kommit fram till vad jag egentligen vill göra.

När jag går in på min egen blogg, vill jag se mitt liv. Jag vill se bilder och läsa om det som hänt. Jag vill se hur jag går framåt och hur jag blir bättre, och hur jag hittar min plats i världen. Jag vill vara mer öppen om vem jag är och vad jag gör, och inte bry mig om vad andra tänker och tycker om det jag skriver eller det jag gör. 

Det är dit jag vill, och det är jag nu säker på. Och det är det ni kan vänta er av min blogg i fortsättningen. Bilder av min vardag, och information hur det går med min träning. Hur jag hanterar min ekonomi och hur jag försöker leva mer minimalistiskt. Den här bloggen kommer handla om mig och mitt liv. 

Dessutom kommer jag blogga på nittiosexorna.ratata.fi. Där kommer jag fokusera på relativt liknande inlägg, men kommer givetvis inte skriva totalt identiska inlägg till båda bloggarna :) 

23.01.2017 kl. 15:40

Karting i kylan

Tjenaa! 

Idag gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort tidigare. Vi mötte upp med Hannele i den rysliga kylan, och tog oss till ett karting ställe i Kottby. Vi drog på oss overaller och hjälmar, och så körde vi runt i 10 minuter. Under den tiden körde killarna på banan förbi mig ett halft dussin gånger, medan Hannele körde rakt in i mig i en kurva. Sist blev jag med min säkra mormors-fart på mätaren, men jag hade det otroligt kul. Nästa gång ska jag våga trycka på gasen lite till.

Året har därmed börjat med fart och stoj, och dessutom så har det ju blivit kallt ute! Fick nästan frysa öronen av mig idag - det blir nog en mössa på huvudet imorgon!

Hur har året börjat för dig? 

04.01.2017 kl. 20:43

Välkommen 2017!

Idag fick jag veta, att Ed Sheeran släpper ny musik den 6. januari. Jag har stora planer för i år. Redan den första januari har jag skrivit mera än vad jag gjorde under de två sista månaderna av 2016. Jag har räknat en budget och tvättat kläder.

Jag har allt under kontroll och en game plan redo. Det blir ett fint år! 

Vi hörs i veckan när bloggen kommer till liv igen.

01.01.2017 kl. 18:40

Önskar er en God Jul!

Vill önska er alla en underbar och lycklig jul!

 

- Sanna

24.12.2016 kl. 10:38

Ett år av ångest och stress

Idag vill jag skriva om något som jag egentligen borde ha skrivit om för länge sedan. Ett inlägg som jag måste skriva före jag kan tänka på att blogga normalt igen. Det här skulle kanske ha hjälpt mig tidigare, då jag oftast kommer åt mina egna tankar och erfarenheter bättre via text. För det jag måste få skriva om är det sämsta året i mitt liv hittills – 2016.

      Många håller säkert med om att 2016 har haft sina fel och brister. Från de människor som jorden mist i år, till olika samhälleliga problem som tagit plats. För mig har året i det hela också varit jobbigt på andra sätt, det här var nämligen året då jag kom i kontakt med panik- och ångestattacker.

       För ett år sedan, i december 2015 blev jag student, och då sjöng jag inte heller om studentens lyckliga dag. Snarare sjöng jag om hur jag inte orkade längre. Jag har alltid varit ambitiös då det kommer till vitsord, och det var jag också nu, men samtidigt ville jag också jobba. Och på jobbet ville jag också vara superbra. Do the math, det blev för mycket.

       Då gick jag ändå inte helt in i väggen. Jag brann inte upp. Men det var nära, och det var på kommande. När 2016 steg in i mitt liv blev saker inte bättre, som jag önskade, utan snarare värre.

       Redan i början av året bestämde jag mig för att hoppa av den linje jag egentligen skulle söka till, och bestämde mig för ett lite svårare alternativ, vilket gjorde att min stressnivå redan var på topp då jag började läsa till inträdesproven. Samtidigt jobbade jag ju också, och råkade jobba på just en sådan arbetsplats som ville att jag skulle jobba mera. Då jag jobbade tänkte jag på läsandet, när jag läste var jag för trött då jobbet kändes kvävande, så att jag bara grät. Och grät. Och grät.

        Och plötsligt en natt vaknade jag till något jag trodde var en hjärtattack. Mitt hjärta bultade hårdare än någonsin tidigare, jag fick panik och kunde inte lugna ner mig, det gjorde ont och jag kunde inte andas. Jag grät för jag trodde jag skulle dö. Jag öppnade fönstret för att få luft, och kommer ihåg att jag bad till Gud om att låta mig leva lite till. Att jag inte var redo för att dö. För det var det jag trodde jag skulle göra.

         Jag minns att jag nästa morgon skulle till jobbet klockan 7. Där frågade någon om jag var lite trött, och jag skrattade bort det och sa: ”jag satt uppe halva natten och kolla på youtube videos, så det blev en aning lite med sömn.” På pausen låste jag sedan in mig på toaletten och grät.

         Samtidigt började min mage krångla sig. Jag hade hela tiden ont. Samtidigt började jag sova sämre, och jag hade liknande attacker ett par gånger om veckan. Jag var rädd och kände ångest, men vågade inte prata med någon. Jag ville ju inte att någon skulle säga att jag kommer att dö.

         Inträdesprovet kom och gick, och det är egentligen inte något jag vill komma ihåg. Det gick hyfsat bra, jag blev bara ett poäng ifrån att komma in, men det kändes egentligen inte heller bra. Jag kände mig dålig och som att jag inte borde göra något med mitt liv längre, för jag lyckas ju inte med någonting. Samtidigt blev min kontakt med kompisar bara sämre, vilket den redan i och för sig var, då jag inte haft någon som helst energi efter gymnasiet att hålla kontakt. Ljuset i mitt liv var, och är, min pojkvän och familj. De fanns och finns alltid där fastän de har sett mig gråta så många gånger i år. Utan dem skulle det här året inte ha gått.

         Jag var jätteorolig över mig själv i somras. Min stress var egentligen över, men jag hade ännu också ont i magen och fick nattliga attacker alltid då och då. I slutet av sommaren gick jag till en läkare med min mage, men antibiotikan han gav gjorde inte så mycket. Jag trodde jag för resten av mitt liv skulle ha ont i magen – tills jag slutade på mitt gamla jobb. Plötsligt kändes allting lite bättre igen och en viss press lyftes från mina axlar, och plötsligt började min mage fungera normalt igen. Jag kände mig inte så i kläm längre. Efter det gick jag också till en läkare för att kolla upp mitt hjärta, då det ännu stressade mig, men fick lyckligtvis höra att det inte var något fel där. Alla värden var perfekta och bra. Men varför hade jag då mått så dåligt så länge?

        Efter att ha pratat och pratat, så förstod jag att de attacker jag hade och det magont jag levde med var psykiskt. Orsakat av stress och press och psykiskt illamående. Och nu, när jag börjat trivas på mitt nya jobb, inte har haft någon stress med skola och har haft en tajt familj runt omkring mig som älskar och stöttar mig, som jag också vågar prata med om det jag känner, så mår jag hundra gånger bättre. Inte perfekt, men bättre. Jag mår bättre än vad jag gjort på mer än ett år. Och jag tar bättre hand om mig själv än någonsin tidigare. Jag har inte haft en enda panikattack på ungefär 3 månader. Men en del av mig blir orolig då jag tänker på den nya våren som kommer, och inträdesproven som väntar. Hur ska jag nu klara det utan onödig press? Hur ska jag i framtiden göra för att inte gå ner i diket igen?

       Det är något jag försöker komma underfund med, och det gör jag säkert så småningom. Men det jag egentligen vill säga med det här inlägget är, att psykisk ohälsa finns överallt. Det kan finnas depression och ångest även i de människor som du allra minst skulle tro bär på det. Det drabbar så många, och efter att själv drabbats av det så intensivt i år, så känner jag ännu starkare att det borde bli lättare att prata om det. Att stigmat kring det skulle läggas ner. Ångest kan ta över vem som helst, och när det gör det så kan vem som helst gå under. 

21.12.2016 kl. 20:22

Det här är det Sanna livet

Jag startade min första blogg på min 13 års födelsedag. Bloggen var liten och söt, och jag delade med mig av mitt liv för de få som läste den. Men månaderna och åren rullade på, och allt med att jag utvecklades så började bloggen kännas lite löjlig; och jag började om. Och om. Och om igen. Jag hade en blogg under mitt utbytesår, och jag har haft bloggar sen dess. Men nu sitter jag här, med mina hela 19 år av liv, och tänker börja om igen. På en ny plattform. För det är kanske det som behövs; en alldeles ny kick. 

Så vem är jag? Jag är en skribent, en teälskare, en optimist och en tjej med röda läppar. Jag är ung, lagom naiv och en person som tänker lite för mycket inbland. Jag försöker vara kreativ, vill bli bra på att laga mat och jag satsar på att vara spontan. 

Och vad kommer jag blogga om? Jag kommer att blogga om mitt liv som en blivande journalist, som blir student i höst och för tillfället jobbar på en snabbmatsrestaurang i stan. Jag kommer blogga om mina vänner, evenemang och annat jag anser viktigt. Jag kommer resa, jag kommer ta bilder. Och jag kommer att göra videon för er att se. 

 

Så det som återstår att säga är; let's go!

18.06.2015 kl. 22:45

Sanna, 20

Hon som är nyfiken och aldrig har tråkigt, som dagdrömmer och reser, och prövar nya saker. En tjej med ambition, en otrolig hunger för choklad, och hon ser skrivandet som ett sätt att andas och må bra.  

 

Kontakt: detsannalivet96@outlook.com

Senaste kommentarer

08.01, 00:57Ett år av ångest och stress av Inkku
08.01, 00:56Ett år av ångest och stress av Inkku
08.01, 00:51Karting i kylan av inx